حجاب، سنگسار، خانواده ی مقدس و “صنعت” تنفروشی، دهن کجی امپریالیسم است به 8 مارس

 

هشت مارس را باید شادباش گفت. این یک دستاورد بازگشت ناپذیر است. اما شادباش شاید همینجا پایان یابدو جایش را به یک تلخکامی بدهد. راستی چرا یکصدویک سال پس از این پیروزی باید با مسایلی دست وپینجه نرم کرد که گویی سر از گور برآورده اند؟!

توانایی تئوریک چندانی نمیخواهد تا ببینیم چگونه سرمایه ی امپریالیست درمسیر تکامل، بخوان گندیدگی، خود هرچیزی را به کالا تبدیل کرده است. جهان به یک دهکده ی تنگ بهم بافته ی صنعتی تبدیل شده است که نه تنها خوراک و پوشاک و مسکن بلکه کلیه ی مایحتاج بشری، حتی هوا وآفتاب به کالای قابل خرید وفروش و به تبع آن در دسترس دارایان و دور از دسترس نداران تبدیل میشود.  این بیعدالتی آشکار بیش از همه دامن زنان را گرفته و تلختر آنکه: تن انسانها هم، هرچه وقیحانه تر به کالا تبدیل شده و تنفروشی یک صنعت خوانده میشود! درسحرگاه این نظام نیروی کار به کالا تبدیل شد و بردگی مزدی نرم جامعه شد. حال اما، و درشامگاه این جهنم، ازتن وسکس و عشق آدمی، بازار تولید انبوه  ساخته اند و مدعیند که نظامشان اوج تمدن است. ریاکاریشان نفرت انگیزتر میشود وقتی برتن انسان، چون نمادی از شرم، حجاب میپوشانند؛ عشق را به چاله ی سنگسار میفکنند و انسانها را، نه با ریسمان پوسیده ی سنت، چنانکه مدعیند، که با زنجیرهای گران نیاز اقتصادی به هم میبندند و نام خانواده برآن مینهند!

بار بحران اقتصادی دهشتناکی که با جنگهای جهانی قابل قیاس است، اینبار روشنتر از همیشه، بردوش طبقه ی کارگر و به خصوص زنان است. زنان با کارخانگی بی اجر و مزد و یا مزد نازلتر، درصورت اشتغال، محرومترین بخش این طبقه هستند.هزینه ی بیکاری کارگر، که در نتیجه ی پراکندگی صفوفمان انگار نه گناه نظام که سرنوشت محتوم است، از طریق خرافه ی خانواده و سنتهای آن، بیش ازپیش به دوش خواهر، برادر، پدر و مادر افکنده میشود و لباس عاطفی هم برتن میکند.

بردگی عریان، در بسیاری مناطق عریانتر از همیشه خودرا مینمایاند. بردگی جنسی هم، به یمن بازگشت سنتهای کنسرواتیو بیشتر پذیرفته میشود. حجاب، صیغه، چند زنه ودیگر فرمهای تحقیر، در این صدویک سالگی 8 مارس، تهوع آورتر جلوه میکند.

این تعرض، نه تنها دامن اکثریت عظیم نزدیک به 7 میلیارد بشر را گرفته بلکه میرود تا دامنه خودرا به مناطقی از جهان و به عرصه هایی از جامعه که پیشتر از آن عقب رانده شده بود بازگستراند. نه تنها در مناطق اسلامزده راه برابری زن و مرد سد میشود بلکه دراروپا و روسیه و چین وبا بازگشت قوی کنسرواتیسم در امریکا، شاهد عقب نشینی های چندش آوری هستیم. حجاب، در خیابانهای نه تنها تهران وآنکارا وقاهره، که در اروپا نیز با تشویق فرهنگ گندیده ی امپریالیستی روبروست. پیشی گرفتن تعداد پسران و جوانان مرد، در چینی که هنوز ادعای کمونیسمش را به کارگر میفروشد، سر به دهها میلیون میزند؛ که خود نتیجه ی سقط جنین با برنامه ی اطفال دختر بوده است؛ مشکلی که اکنون در سوئدهم  به روزنامه ها درز کرده است! سنت ازگور برخاسته ی صیغه، منحصر به مذهب کپک زده ی ایران نیست؛ سالهاست که در آمریکا شبکه های مردان چند زنه  “کشف” میشود!

اینها تازه، نوک کوه یخ آن ستم گسترده ایست که با نهاد خانواده روزمره شده، عشق و خوشبختی را به استثناهای زودگذر و کم عمق تنزل داده وکلاف سردرگم مشکلاتی جهنمی را با زندگی زنان در سراسر گیتی به هم بافته است؛ مشکلاتی که از فروش زنان درقالب مهریه وشیربها گرفته تا دستمزد کمتر شغلهای “زنانه” یی نظیر پرستاری و معلمی، موقعیت فرودست زنان را طبیعی و ابدی میانگارد.

به همبافتگی این نابرابری جنسی با نظام سرمایه داری یکسره امپریالیست که راهی برای ترقیخواهی و رفرم باقی نگذاشته، آشکارتر از هرزمان گذشته است. وقتی میبینیم  چگونه “صنعت” تنفروشی را، ازجمله در شبکه های هتلهای لوکسشان، باد میزنند؛ چگونه بزرگترین و معتبرترین اتوریته های این نظام، آشکارتر از همیشه، به دستبوس پاپ و خاخام و آیت الله میروند و دست سنگسارگرانرا میبوسند؛ چطور”پارلمانها”یشان پراست از عمامه به سرهای ریشویی که برای نمایندگان خدا دم تکان میدهند و قوانین پوسیده ی ضد زن “به تصویب میرسانند”؛ بازهم بیشتر آشکار میشود که از این امامزاده ی سرمایه، نه تنها نباید انتظار معجزه داشت بلکه باید به روشنی دید که  این نظام،  قداره اش از رو بسته و دشمن نهادینه ی زن و برابری انسانهاست.

این مهم تماما برعهده ی خود ما افتاده است؛ این امر دست طبقه ی کارگر و جنبش کمونیستیش را میبوسد. ما دراین راه وارث پیشرویهای فراوان نه تنها سرمایه داری پیشرفته یی که دیگر به تاریخ پیوسته بلکه و مهمتر، وارث مبارزات زنان کارگری هستیم که با وارد شدن به بازار کار از همان سرآغاز سرمایه داری، درواقع پایه ی عینی و اجتماعی جنبش برابری زن و مرد بوده اند. آنان، با بیرون رفتن از خانه، نه تنها به عنوان کارگر به صف گورکنان نظام ستم و استثمار پیوستند بلکه درعین حال نهاد خانواده یعنی یکی از ارکان اساسی این نظام  را به چالش کشیدند و مستقیما زیر ضرب گرفتند. چنین  حقایقی که در کارهای مارکس، انگلس، ببل، کلارا زتکین، لنین ودیگران منعکس است، منشا مشکل و نیز راه برون رفت از آنرا با چنان روشنی نشان داده که عرصه ی تئوریک و معنوی این مبارزه را هم یکسره از آن ما کرده است.

 جنبش ما با برآمدهایی نظیر 8 مارس، سنتی پیشرو، مدرن و بیش از صد ساله را پی افکنده که مدتهاست برابری زن و مرد را به یک نرم جهانی تبدیل نموده است؛ به طوریکه این پیش کسوتی را هیچ روز فاطمه ی زهرا ویا کشف حجاب شاهنشاهی و یا هیچ فمینیسم الکنی نتوانسته ازما بگیرد. بورژوازی بحرانزده ومفلوک جهان، درجاهایی که نمیتواند قداره اش را ازروببندد، با طرفه های فمینیستی درصدد مهار کردن این جنبش است تا از ضربه زدن آن به سنتهای پوسیده ی ضد زن بکاهد. این نظام، اما، درگیرتر از آنست که بتواند دربرابر چرخ تاریخ بایستد.

مشکل اما اینجاست که نیروی محرکه ی این چرخ تاریخ که ما باشیم، خود به همه ی توانایی خود آگاه نیستیم. گرامیداشت 8 مارس، خود میتواند راهگشایی باشد که بتوانیم صفوفمان را منسجم ترکنیم.

مصلح ریبوار فوریه ی 2009-02-21

?Ägget eller kvinnan, vad kommer först

Snart är det 8: e mars; den internationella kvinnodagen. Har vi tillräckligt med respekt för vårt samhälles halva befolkning?

Det visar sig att vi lever i en mindre kvinnovänlig värld. Sverige är bland de mildaste angående denna fråga men statistiken berättar ändå om över 2100 anmälda våldtäkter per år. Enligt TV4: s Kalla Fakta den 050221 är det ca 20000 om man tänker på oanmälda fall. Om man tänker på så många mord och vardags våld mot våra systrar; plus mycket mer våld i tystnadens och patriarkatets traditions skugga vilka inte kommer i statistiken; plus detta milda straff mot en av de senaste våldtäkterna; plus BRIS “Nödropen om självmord ökar från unga flickor”; allt visar att i vårt ”paradis” lider hälften av befolkningen av en skamligt dominerande kvinnofientlig syn i samhället. Men hur mår den andra hälften då? Kan jag som man sova ordentligt när dottern eller systern är på en fest eller bara ensam på busstationen i en sådan värld?    Patriarkala och kvinnofientliga tendenser har fått framgång i den nya värld ordern som förstärkt fanatismen till en stark traditionell politisk kraft som deklarerar kvinnorna som absolut andragrads invånare. Vi behöver bekämpa dessa påträngande kvinnofientliga syner och traditioner. Vi hör så mycket om feminism eller behovet av ett feministiskt parti men det vi behöver är att prioritera frågan överallt; I hela samhället, i media, riksdagen, skolor och på varje allmän plats även i familj.

Vi ska väl aldrig ge upp och säga ”sånt é livet”? Det måste väl dyka upp en vändpunkt; speciellt i Sverige som ett föregångsland?  Här finns ett förslag:

Vi ska deklarera nolltolerans mot kvinnofientlighet. För detta behöver vi förstärka kvinnorörelsen, ett konkret förslag kan vara att celebrera 8: e mars på allt större alvar.   Den är inte mindre viktig än påsken som är ett fint ägg firande. Men kvinnodagens firande skall väl komma före? Den internationella kvinnodagen bör vara en arbetsfri dvs. lovdag.

Man behöver göra dagen till lov för att först av allt, markera att vi tar frågan på största allvar och deklarerar definitivt nolltolerans! Dessutom, bör vi hinna studera kvinnorörelsen i lugn och ro, utan den vanliga arbetsdagens stress; för att värdera årliga framsteg eller bakslag av hela kvinnorörelsen och planera vidare, för att demonstrera, för att ta fram våra allmänna anspråk för rörelsen, för att fira våra segrar och att ha det kul! Och att föra allt detta genom media, tv, skolor och så vidare.

Man förväntar sig att det kommer gnällande kommentarer om att det kostar så mycket för samhället att ha en ledig dag till! Naturligtvis ska det kosta. Men det kostar definitivt mindre än det ökande våld och den våldtäkt och skam som skakar samhället. Vi vill inte hänga ihop frågan med att ta bort någon annan dag. Vi behöver den dagen och den ledigheten för att hinna samla kraft och framföra en starkare kvinnorörelse. Så gör 8e mars ledig och kom ut för att markera din del av nolltolerans, demonstrera och förstärka rörelsen för våra kvinnor, för oss alla.

Tsunamivarning sägs ha stoppats

Tsunami katastrofen; ännu ett bevis att kapitalismen inte fungerar!

Har denna jordbävning varit en natur katastrof? Det tror man inte; det visar sig att experter kunde ha varnat i god tid om jättevågen och räddat hundratiotusentals liv enligt bl a DN 28 december 2004:

Bara minuterna efter jordbävningen i Indiska oceanen på söndagsmorgonen satt Thailands främsta meteorologiska experter i krismöte. Men de avstod från en tsunamivarning”av hänsyn till turistnäringen”, skriver den thailändska dagstidningen The Nation.”

”Hänsyn till turistnäringen” innebär bland annat sexhandelns höga vinster för kapitalisterna, tystnade experterna. Resultat:

  • Mer än 100000 döda,
  • mer än en million skadade,
  • multi- milliard förstörelse som ska återskaffas på vår bekostnad,
  • och faran om så mycket lidande och epidemier som leder till lika mycket liv förlust.

Alla de som är bekymrade för lidande människor kan tydligen se hur detta system inte fungerar. Snarare hur hemskt detta system fungerar emot mänskligheten. Nu låtsas de hjälpa. Men vi vet alla hur det fungerar. De rika får det mesta igen och de skyldiga försöker undankomma kritiken…

I alla elände är de fattiga som skall bara på det mest hemska lidandet. Detta räcker till att vi anklagar denna klass samhället. Men denna gång är det väldigt tydligt att systemet orsakat en sån katastrof för oss alla. Varför skulle vi behålla ett sånt system?

2004

!It was not a natural catastrophe

Everybody is talking about the “natural catastrophe” in South East Asia. Is it really natural? Or it is structural? When everybody know[1]s that the tsunami could kill much less if just they did warn the people before, it couldn’t be accounted as a simply natural disaster. Yes, it is structural.

We should not forget that it was the tourism industry behind the picture. The authorities who did not care on people’s lives when the industry might take a risk made the experts quiet about any warning. And the result is:

  • More than 100000 killed in more than 10 countries amongst the poorest in the world;
  • Some million more are injured and homeless;
  • A property of value of some billion is been destroyed which must be recovered by our works and expense.
  • And who knows about the psychological and other consequences…

It was a structural disaster indeed. It is capitalism with its focus on profit and income for tourism that ignored the warning from the meteorologists before some hour. It was a good fortune to save masses of lives even possibly all those lives that got lost.

And now they are going to help! However, we know all how it goes. The riches get the most again and the really guilty people try to get rid of the critics…

In every disaster it is the poor people who bear the biggest part of the suffering. That is quite enough to accuse this class society. However, this time it is much more clear that the system causes such a disaster for us all. Why should we hold this system?


[1] According: TheThailand’s newspaper, The Nation, 28 Dec 04 which is been quoted by many newspapers all around the world, among them Dagens Nyheter inStockholmSweden on the same day.

2004

کیستی؟

نام زیبای تورا من

                                   برکاکل نسیم نوشتم

همه گلهای دشت شکفتند!

روی زیبای تورا من

فرابر خورشید گرفتم

به دادخواهی مهتاب مات سحرگاه!

کیستی

که بهاران یکسر

باید ازتو آموزند

به چه سان زمهریر لکنت را

ازکام پرنده بگشایند

و چشمه های سرودن را باز

به جوشش آورند

چنانچون تو مرا؟!

                 ریبوار 9505